Ungefär så kan vi sammanfatta vår helg i Bonito. Men innan jag berättar om helgen får jag berätta om vår dag i tisdags. I tisdags genomförde vi några av våra intervjuer på företaget vi ska vara på, jätte intressant även om vi inte förstod så mycket av vad de sa. Men vi ser så många skillnader mellan Brasilien och Sverige, positiva och negativa. Nu väntar vi bara på att materialet ska transkriberas och översättas till oss innan vi kan se resultatet. Efter intervjuerna belöna vi oss med lite ledigtid, vi hängde med killarna på fisketur. Att fiska har ju aldrig varit något för mig, men det var sjukt mysig att sitta där vid den lilla sjön mitt ute i ingenstans i Brasilien. Papegojor som flög ovanför våra huvud, fullt med bananträd, palmer och såklart vanliga träd runt omkring oss, hästar som gick i en hage bredvid, får och höns som gick runt sjön.. super mysigt. Och pricken över i:et jag fick min första fisk "yeah", satte lite mango på betet så nappade den :) men den stackaren fick hoppa tillbaka till sjön igen för jag hade inte hjärta att döda den. Och det blev ingen prins som jag hade hoppats på ;)

Efter två timmar så tröttnade Camilla och jag på fiskelivet så då körde vi hem :) och såhär ser de ut längst vägarna i Brasilien. Grönt och fullt med söta små kossor.

Nu över till vår helg i Bonito. 6.00 packade vi oss in i bilen och begav oss till Bontio, efter några timmar var vi framme. Camilla och jag checkade in på vårt hotell och Felipe på sitt Hostel (vi ville lyxa till de och Felipe vill bo på Hostel). Vårt hotell var super mysigt, ett litet hotell med 8 rum som ägdes av ett äldre par. Lyxig frukost varje morgon och en dusch med stark duschstråle, äntligen kunde vi få ur fyra veckors schampo och balsam ur håret. En riktig Hallelulja känsla :) duscharna i Ribas och Campo Grande har sån svag mesig stråle att vi med tjockt hår får skölja ur håret hur länge som helst efter tvätt. Vårt hotell nedan.

Bilden nedan är från Felipes hostel och där hittade vi svenska flaggan :)

In-checkade och klara bestämde vi oss för att ta dagens första aktivitet, vi åkte till ett badställe där man kan snorkla i en flod och äta lunch. Mitt under lunchen dyker den här vackra fågel upp och äntligen fick jag en bild på en :)! Har sett några såna här fåglar flyga runt men har aldrig lyckat få en bild.

Efter lunchen var det tid för snorkling i den här floden.

Det där med snorkling är faktiskt svårare än vad vi trodde, känns konstigt att andas med munnen under vattnet. Camilla och jag fick lite panik i början, men paniken för Camilla släppt fort, mitt höll i. Jag kände mig som Bambi på hals is typ fast i 30 grader värme och i vatten. Armarna och benen var överallt och kallsuparna vällde in, men vi insåg efter en stund att de var för min utrustning satt fel, så när de var tillrättat så blev de bra :)! Efter en hel dag där så var vi ganska trötta så vi gick bara ut och åt på kvällen och kollade in byn lite och sen blev de tidigt i säng. Dagen efter hade vi bokat in en hel dag med vattenfall någonstans utanför Bonito. På vägen dit såg vi den här fågeln.

Det är så himla vacker här i Brasilien, naturen är underbar. Jag kan bara sitta och titta ut från bilen i evigheter när vi kör längst vägarna och drömma mig bort. Ser mitt framtida hus framför mig med den stora terassen och den härliga utsikten, där ska jag sitta och dricka mitt vin eller en kopp te ;).

Vi hade bokat in oss på en guidad tur i djungel där vi skulle få se en massa vattenfall, djurliv och få bada i vattenfallen och lagunerna. Trippen startande och avslutades här:

Och det var ungefär här jag kände nära döden känslan, inte för den underbara utsikten, de härliga vädret eller den underbara naturen utan på grund av alla kallsupar jag fått efter snorklingen dagen innan. Fy fan vad jag mådde dåligt (Camilla har inte heller mått bra men hon får berätta om de själv :)). Under sex veckor tid innan avresa till Brasilien har jag "överlevt" biverkningar från vaccinen vi tagit, svinkoppor, svullna lymfkörtlar och biverkningar av den medicinen samt två förkyldningar men de jag upplevde i lördags var fruktansvärt. Utan att gå in nämre på de så hade jag tur för de var inget ihållande utan kom och gick så jag var med på den fem timmar långa vandringen i djungeln i ett 30-35 gradigt klimat och klarade det galant :)! Och det var de vackraste jag sett i hela mitt liv, önskar jag kunde ta med alla jag älskar och visa er denna miljön för de går inte att få de lika fint på bild. Men nu kommer ett litet bild regn på det vi såg. På bilden nedan står vi några meter upp i luften på en ramp och vi ska vandra 900 trappsteg ner för en brant smal trapp och bada i floden nedan :).    

Bilden nedan är det högsta vattenfallet i den delstat som Bonito och Campo Grande ligger i och där badade vi :)! Den kallas för tigerhuvudet, för som det låter på namnet så ska det se ut som ett tiger huvud men jag lyckades aldrig se de. Sa bara ja tillslut att jag såg de för att inte verka trög ;).

Bilden nedan är från en lagun som jag vill kalla det och att bada där var som att komma till himlen. Den utsikten och känslan av att må lite bättre var helt underbar, jag kände sån tacksamhet till livet och ville aldrig gå därifrån. Vatten var så varmt och skönt och jaa.. allt var bara så himla bra. Och jag vet att detta var en av Camilla och Felipe

höjdpunkter också.

När man väl har kommit ner de där 900 trappstegen så ska man gå upp också, härliga trappor de där. Vi har kommit på vart de brasilianska rumporna kommer ifrån ;). Här ser ni min fina magväska jag går runt med, en av de andra turisterna var avis på den för hon hade en sån stor hängandes runt magen... haha. Men Camilla har kommit på fördelarna med den nu, för jag får ha hennes saker i den också ;)

Ett av ställena vi fick bada på var vi tvunga att simma under ett berg eller vad jag ska kalla det för att sedan komma till vattenfallet, super häftigt och det var det enda vattenfall som vi fick simma genom (det var rasrisk på de andra).

Efter en heldag där så körde vi hem och tog en powernapp (det blir många såna här). På kvällen gick vi till Feipes hostel och spelade biljard med folket som bodde där. Komiskt nog är det mest brasilianska turister här, men vi träffa tre jätte trevliga hollänska tjejer.

Igår (söndag) var det sista dagen i Bonito och då bestämde vi oss för att åka till ett ställe där vi kunde åka såna stora gummiringar ner för en flod med små vattenfall. Jäkla vad Camilla och jag var nervös och rädda innan, men efter vi gjort de så var de inte så farligt (som allting annat) och vi var lite besvika för de inte var mer samtidigt som vi var väldigt stolta över oss själv. Efter det så unna vi oss en riktigt god banan split.

Vid 19.00 så körde vi hemåt igen och det var då vi verkligen vi känna "living on the edge" känslan. När kvällen kommer till Brasilien så blir de ganska mörka snabbt och det blir väldigt mörk för det finns inte så många gatulampor här. Efter att kört någon timme så inser vi att vi kört helt fel, att vi kört en längre väg till Campo Grande än den som vi körde när vi körde dit. Mitt i allt börjar bensinmättaren blinka och lysa rött. Mitt ute i ingenstans i ett kolsvart Brasilien, mitt i nattenn, måste vi börja leta efter en bensinmack. Vi kör och kör och kör, tillslut hittar vi en mack. Dock hade den macken stängt och där stod vi med lite panik i kroppen. Bara att vända bilen och försöka ta oss till närmsta stad (utan att veta hur mycket bensin vi har kvar i bilen och utan att veta hur långt de är till nästa stad, om ens de har en mack och om den är öppen (bensinmackarna här stänger runt 23.00 i de små byarna eftersom rånrisken är så stor här). För att spara bensin fick vi stänga av all ventilation och radion i bilen, inte gasa i nerför backarna och hålla tummarna att någonting skulle dyka upp. Som pricken över i:et så har vi inte ens en fungerande mobil i bilen. Batteriet hade dött i Felipes mobil, pengarna var slut i min brasilianska mobil, Camillas svenska mobil var död och min hade bara lite batteri i och går inte att ringa ifrån i Brasilien. Om man säger så här, paniken blir större och större ju längre vi kör för tanken på att få bensinstopp mitt ute på en landväg i Brasilien och behöva sova där i bilen eller behöva börja vandra någonstans är INTE rolig och inte speciellt säkert, vad som helst hade kunnat hända. Bilder av filmerna "hostel" och "black witch project" börjar dyka upp i huvudet på mig. Men till slut lyckas vi komma fram till en stad och en bensinmack som skulle stänga 10 min efter vi kom dit. Vi pustade ut och en stor sten föll från oss alla och vi firade med Justin Bieber  - Baby på högsta volym i bilen ;)! Vad har vi lärt oss av detta, fulltanka alltid bilen innan du ger dig ut på långa turer i Brasilien för du vet aldrig om du kör vilse eller när nästa bensinmack dyker upp. Nu är vi tillbaka till verkligenheten igen och har precis avslutat uppsatsskrivandet :)! Avslutar detta blogginlägget med en brasiliansk solnedgång :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej hopp! Igår kom vi hem från vår sista resa, vi har varit i Natal och Pipa som ligger i nordöstra Brasilien. Staden Natal betyder julafton och döptes till de för staaden "skapades" på julafton. Natal är 400 år gammalt och är en gammal ameri...

Vi har bara varit utan internet i några dagar, lite regn och åskoväder slå ut internetet hemma i Ribas. För att hålla oss lite uppdaterade på vad som händer hemma så har vi fått "snylta" internet från Felipes pappas jobb och från Felipe morbror som i...

Tidigt tidigt i torsdags morse begav vi oss till Rio De Janeiro med en mellanlandning i Sao Paulo. Planet från Sao Paulo till Rio blev inställt, så vi fick ta bussen till en annan flygplats och därifrån ta planet till Rio vilket gjorde att nästan hel...

Så nu gör jag ett tredje försöka att få ihop ett helt inlägg, de andra två jag har publicerat har de bara visats en liten del av. Nu är det fem veckor sen jag lämnade Sverige och sex veckor för Camilla. Hemlängtan har inte varit så jätte stor, den ...

Till Camillas vänner och familj om ni läser bloggen vill jag bara be om ursäkt att den handlar så mycket om mig, men jag har svårt att skriva Camillas tolkningar och berättelser om vår resa och hon själv vill inte skriva :(. Hon tycker de känns obekv...